Detachment :)

Regi: Tony Kaye

🙂

Många filmer fungerar inte som helhet medan de har enskilda bra saker värda att berömma. Med den här filmen är det tvärtom – Detachment är en ojämn film som ständigt håller åskådaren på avstånd samtidigt som den innehåller så pass många olika idéer att man inte alltid vet vad den är ute efter. Däremot fungerar den som helhet. Det är troligen en av årets tio eller femton bästa filmer och lämnar ingen oberörd.

Regissören heter Tony Kaye och alla som såg – och därmed minns – hans debutfilm American History X (1998) förstår ungefär vad jag pratar om. Detachment är mer poetisk och hoppfull, vilket förstås inte säger så mycket när man jämför med den filmen, men ändå. Den utspelar sig på en högstadieskola i New York där elevernas betyg är i botten, där hot och våld är vardag och där flera av lärarna lever på gränsen till nervsammanbrott. Vissa av dom fokuserar på abstrakta resonemang om livets meningslöshet för att psykologiskt klara sig. Andra tar eleverna hårt mot hårt i psykologiska maktspel. Andra bara knäcks.

Huvudpersonen spelas av Adrien Brody och heter Henry Barthes (filmen börjar med ett Albert Camus-citat så han känns tvivelsutan döpt efter Roland). Barthes är till yrket vikarielärare och han är bra på att gå från klass till klass och avverka den ena kaosartade situationen efter den andra. När han anländer till klassrummet första dagen blir han hotad till livet. Lagom tills dess att han måste lämna klassen har eleverna blivit fästa vid honom. För att klara båda dessa påfrestningar har Barthes kommit att lära sig konsten i vad titeln antyder – distansering.

Filmen skildrar den fattiga skolan som ett psykiskt påfrestande, sociologiskt helvete där lärarna utgör det högsta moraliska skiktet i samhället; för sakens skull står de ut med att få spott och spe från elever varav flera är små ligistiska troll – för att inte tala om deras föräldrar sen – och de gör det för att försöka lära dom något av värde, eftersom detta är en värdefull sak. Det finns flera kärnscener där de lackar ut – ensamma, för varandra eller inför sina elever – och konstaterar att det krävs så otroligt mycket mer energi att göra något gott, något för någon annan, och något som är rätt, än vad det gör att förakta och kasta skit. Det sistnämnda är aktiviteter som många av eleverna på skolan gör automatiskt.

Skådespelarna i filmen gör mycket för att bära upp filmens tyngd och svärta. Förutom Brody spelas de av James Caan, Christina Hendricks, Lucy Liu, Marcia Gay Harden, William Petersen, Blythe Danner och Tim Blake Nelson. Några av dessa skådespelare har aldrig varit bättre än i den här filmen – några, som Caan, var kanske snäppet bättre i Gudfadern men där ligger också jämförelsenivån. Man känner tydligt att dessa skådespelare arbetat hårt för att få medverka i filmer av det här slaget, och Kaye måste ha ansträngt sig för att ha så många kända människor som möjligt för att kunna sälja filmen till en större publik.

När Barthes inte arbetar pratar han in i kameran i en pseudo-dokumentär stil. Vi får se hans spartanska lägenhet, hans nattliga promenader genom ett mentalt ångestlandskap och även hur han får en relation till en besudlad ung prostituerad (Sami Gayle) samtidigt som han tar hand om sin dementa far. Dessa delar av filmen kände jag klingade mindre självklart; det finns något svårt beprövat i karikatyren om ”horan på glid” och den ständigt återkommande pappan med Hollywood-alzheimers, och jag har även svårt för det självmedvetet tunga, nästan sakrala tonfallet som uppstår när skådespelare ska stirra in i en kamera och ett piano ledsamt ska spelas i bakgrunden. Filmen rör sig farligt nära Håll-dig-nykter-i-trafiken-reklamer där åskådaren på automatik ska känna sympati. Det leder också till att filmens tilltänkt tragiska slut inte blir lika starkt som i till exempel American History X – även om det är en svår jämförelse.

Och samtidigt är det bara jag. Det är också en intressant sak med Detachment. Den bekräftar en av teserna med vilken jag själv skriver om film – Oavsett om man i en film ”gillar” något mer än en annan så kan man oftast komma överrens om att en film är bra och sevärd eller dålig och inte sevärd. Det är inte alltid så självklart, men ibland är det rena vetenskapen. Det är svårt, jag skulle säga omöjligt, att hitta hållbara argument för att det här skulle vara en dålig film. Detachment är en originell och personlig film som sträcker sig efter sina åskådare för att visa oss något. Alla skådespelare vet precis varför dom är med i den, och regissören Kaye har gjort den exakt som han velat. Att jag personligen störs lite av en och annan litterär referens, eller ett och annat kvasi-hallicugent montage, det har egentligen inte med saken att göra. Filmen når fram. Den fungerar i sin helhet. Den är gripande och mycket bra.

  1. Pingback: Snabbgenomgång vecka 35 « videosöndag

  2. Pingback: ATM :( « videosöndag

  3. Joon Svedelius Lindström

    När jag läste recensionen så kom jag såklart att tänka på Mark Lesters oförglömliga ”Class of 1984” även om likheterna mellan de båda filmerna egentligen är det juvenila våldsverkarna och den nya läraren. http://www.youtube.com/watch?v=lRTwc68O6b8

  4. Jag störde mig på ungefär samma saker, men bra och sevärd, helt klart. Kommer inte att se något med Jack Black tyvärr, vill egentligen men är allergisk mot det människan.

    • Haha, en man med ståndpunkter! Jag tyckte också det var osannolikt med Jack Black i en bra roll, men Bernie är nog ett bra bevis på att det mesta hänger på regissören.

      • Ja, regissören och skådespelarens döda fiskögon eller glimt. Kubrick är nog ett bra exempel, jag har ju hört om hålet, sen är det inte jack blacks skådespelaregenskaper jag har bedömt, är inte ens säker på att jag vet hur man skall bedöma dem, det är jack blacks person, han är som något inte ens katten skulle ha släpat in. det är inte alls många skådisar jag känner så emot som tur är. martin lawrence är också äcklig.

      • Jack Blacks person är mer än jag kan yttra mig om, men jag får påfallande ofta höra att jag liknar Jack Black (liksom… nej…) så jag kan till någon mån föreställa mig din frustration.

      • Ja är då av den åsikten, som frenolog och demonolog att karaktären sitter i skallformen och exkrementanden i uppsynen. Nej men jag antar att Jack och jag inte går ihop helt enkelt. Jag tror det var när jag hörde hans musik första gången för fem-sex år sen som jag verkligen började avsky honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: